Oves Blogg

Det saknas sökfunktion till mina bloggar. Vet
inte hur man gör för att ordna det? I
väntan på det finns det en söklista på
min hemsida:ovedanielsson.se, över de bloggar jag skrivit. Det kanske
underlättar lite….

Trafvenfelts målning från 1923

Kyrkan 1922

Bild från slutet av 1800-talet med kyrkan utan värmetornet.

40-talsbild

För några dagar sedan hade jag ett antal tavlor målade av majoren,
läraren och konstnären Hjalmar Trafvenfelt på bloggen. Anledningen till det var
att det skall bli utställning om
Trafvenfelt i Askersund nästa år.

En tavla som fanns
med i bloggen har förbryllat
några. Det fanns en målning av Landskyrkan från 1923 och på kyrkan fanns
två torn. I dag finns bara ett.
Förklaringen är lika simpel som enkel för att vara en kopia av
Riddarholmskyrkan i Stockholm. Det handlar helt enkelt om kyrkans värmesystem.
Tornet tillhör värmesystemet och togs bort
när det blev mera modernt och praktiskt med andra system.

Hembygdskännare Bengt Willén har berättat och vännen
Leif Linus har kommit med bilder. Enligt en skrift om Landskyrkan klagade prästerskapet
över den råa och kalla kyrkan redan 1763. En kamin skulle installeras, men det
dröjde ända till 1828 innan det blev
gjort. Senare värmdes kyrkan upp med två stora gjutjärnskaminer som var placerade
i koret.

År 1908 donerade Albert Cassel 10 000 kronor till en mer tidsenlig värmeanläggning i kyrkan. Det
fungerade utmärkt, men effektiviteten var nog inte den bästa. Vaktmästaren fick
börja att elda redan på fredagen till söndagens högmässa. Varmluftsperioden
blev inte så långvarig. 1936-37 var det
dags för en ny renovering. Den här gången utnyttjades elkraften till
uppvärmningen. 1983 hade den elektrisk uppvärmningen gjort sitt. Nu installerades ett
vattenburet uppvärmningssystem. Fakta är
hämtat från en skrift med namnet Askersunds Landskyrka som gavs 1984.

Kyrkan i dag

Någon har trott att Trafvenfelt hade ägnat sig
åt konstnärlig frihet och helt
enkelt lagt till ett torn. Men sådan var inte han. En gammal lärare och major, ägnar sig inte åt sådant. Det är min
bestämda åsikt.

PS! Kommentera gärna. Det skulle var trevligt

Strindberg är aktuell under Kulturfestivalen i Stockholm, liksom svenska kantareller på Hötorget.

De senaste dagarna har jag varit på Kulturfestival i
Stockholm. Jag är ingen kultursnobb som skriver det här för att skryta. Men det
var trevligt och man önskade att det skulle finnas en sådan festival lite
närmare Askersund. Men det är klart att
det kan vara kul att se sig om också.

Som journalist har jag besökt många festivaler, men
den i Stockholm är den trevligaste enligt mitt sätt att se på det hela. Där
finns en blandning som jag gillar. Det är bara att välja och vraka. Själv var jag intresserad av ett
hyllningskonsert till ära över
Hasse&Tages långa karriär. Och jag blev inte besviken.

Kulturfestivalens varumärke

Olivia Stevens bjöd på fransk sång vid Segels torg. Hon slog igenom som Anita i Riksteaterns West Side Story.

På söndag arrangeras Världens längsta bokbord på
Drottninggatan och angränsande gator. Jag har fått en speciell inbjudan till
den stora bokhändelse av en medarrangör.
Det hade varit väldigt trevligt att kolla in böckerna en dag, men kunde tyvärr inte stanna mer än några dagar. Katten Alice kan inte vara utan nattsällskap hur länge som
helst. Det är den krassa verkligheten. Får nöja mej med att läsa om händelsen i
tidningarna.

Någon kanske undrar vad jag vill komma med den här
bloggen, men som jag skrev i början, något liknande skulle finnas i Sydnärke.
Då behövde man inte kosta på sig övernattning och bussresor. Det fanns också en annan orsak
till att jag åkte bort en sväng. Visst var det fint att lyssna på ”Vad blev ni
av ljuva drömmar” och allt annat som de
båda revymakarna skapat, men det ska erkännas att jag också firade en
födelsedag. Bättre än så kan man inte fira.

Hann också
med ett besök på Fotografiska vid Slussen. Maten var god men dyr. Man får ändå
kosta på sig lite. Jag kompenserade det hela med att äta en bulle
med sockerdricka till på hemvägen
med Skövdebuss. Egentligen var namnet på drycken Sprite, men det kan
lätt misstolkas. Det gjorde i alla fall en som läste Sms:et, som trodde att det
handlade om straka drycker på hemvägen.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Bilder från årets Askersundsalmanacka där Fiskevårdsföreningen bidragit bilder.

Kräftfiske i Askersunds hamn 2006

Kräftfisket är nu i full gång i Vättern. Ett
fiske som lockar många. Ibland allt för
många. Det kan bli stökigt ute på sjön när det gäller det fria fisket. Har alltid funderat på om det inte finns en kräfta år alla..

Mitt intresse för fisket har alltid varit mycket
begränsat, utom när det gällde kräftfisket. Det var visserligen länge sedan jag
höll på med det, men under min uppväxt
några meter från Gårdsjöns strand fiskade jag ofta. Då var det flodkräftor det
gällde.

Vi fiskade från land eftersom inte fisket ingick i köpet av den lilla stugan. Men vi
hade en lång strandremsa, så vi kunde använda strandrätten. Många med stora
gårdar tyckte det var fel. Det väckte
stor avundsjuka hos många.
Fiske och jakt är som bekant inte något som befrämjar grannsämjan.

Det var bara en i stugan som var intresserad av
vanligt fiske, och det blev till slut hans olycka. För ett antal år sedan omkom
han i drunkningsolycka i samband med pimpelfiske på Alsen.

Förberdelse för kräftfiske vid Gårdsjön. Men då hade vi flyttat från stugan, så jag har inte kläm på vem mannen på bilden är.

Minns att det var många som ville komma och fiska
kräftor hos oss, men farsan var restriktiv. Han tyckte att man bara skulle
fiska för eget behov och inte göra affär av det hela. Men så var vi också
fattiga. På pengar. Men det berodde nog
inte så mycket på kräftor och jag har aldrig lidit någon skada. Det finns andra
värden i livet.

Farsan stora intresse var att hänga upp färgade
lampor i träden när vi hade kräftfest.
Det skedde vid ett tillfälle per säsong. Själva fisket var han aldrig
intresserad av, utan mera det konstnärliga runt kräftkulturen. Minns inte om
han ens åt kräftor? Att koka kräftor var omöjligt för honom. Det stod han inte
ut med. Sådan uppväxt hade jag när det gäller kräftor.

Bild från Röllingen. En fin bild på Lilly och Gunnar Karlsson från 1962

Bild från fiskaffären i Askersund, Järlström och Erik Johansson

Vad jag förstår finns fortfarande det kräftor kvar i Gårdsjön, men då handlar
det om signalkräftor. Jag är själv inte
någon stor kräftkännare. Själv har jag köpt en låda Kinesiska kräftor
vid Coop. För tänka mej in att det är
kräftor från Gårdsjön, hur det nu ska gå till? Får väl ta något drickbart till
så kanske det går…

Som vanligt har Leif Linus hjälpt till med några bilder.

PS! Kommentera gärna . Det skulle var trevligt

Hjalmar Trafvenfelt

Sommarens stora utställning i Askersunds konsthall
över Folke Dahlbergs konstnärskap slutar på söndag (12/8). Samma är det med
50-talsutställningen i Hembygdsgården. Även utställningen med Ingrid Bergsten och grabben Patriks
utställning i biblioteket försvinner
snart. Men var inte oroliga om ni tror att alla kraft satsats på sommarens
utställningar. Redan nu är arbetet igång med nästa års utställning i Konsthallen.
Då handlar det om en visning av läraren, konstnären och major Hjalmar
Trafvenfelts konst.

Efterlysningar av tavlor hos privatpersoner har
gjorts. En del har också svarat. Den största samlingen finns hos kommunen dit Trafvenfelt donerade ett stort
antal konstverk. Säkert finns det flera som sitter inne med ”trafvenfeltare”.
Då är det bra att höra av sig till kulturförvaltningen. En del har redan hört av sig.

Det blir en utställning med Trafvenfelts tavlor som
matchas med en aktuell bild hur det ser
ut på platsen i dag. Många miljöer som konstnären målade finns inte kvar, men
det lär
bli från miljöer där dagens människor kan känna igen sig lite. Erik
Schale är igång och fotograferar. Vidare
kommer det att finnas en berättelse om
Trafvenfelts liv och en del gamla bilder
som visar lite av var han bodde och
levde i Askersund. I dag finns nog inte många i Askersund som har
personliga minnen av majoren och konstnären. Förmodligen ingen. Det gäller att leta i skrifter , böcker och i gamla tidningsklipp. Och sedan försöka
minnas det folk berättat. Det hände ett
antal gånger i mitt arbete som
journalist.

Alsen

Var fanns gården i Askersund? Ja det är en fråga?

Okänd plats. Kanske någon vet?

Var finns platsen?

Storgatan

Strandparken

Hamnen med Sundsgården till vänster

En akvarell av Trafvenfelt. Det är mycket ovanligt.

Själv är jag inblandad på ett litet hörn i gruppen som jobbar med utställningen. Alf
Anneborg har varit den drivande för att
få till stånd en utställning om Trafvenfelts konstnärskap. Han var också
ansvarig för utställningen i Hembygdsgården. Jag också varit lite inblandad i
utställningen i Hembygdsgården, vidare
hjälpte jag vännen Kenth Lundström med att fotografera tavlor av
konstnären Folke Dahlberg inför utställningen. Vi har besökt ett stort antal
askersundare under det här året som
varit ägare till konstverk. Med det vill jag säga att så mycket konst jag sett det
senaste året var det länge sedan jag
upplevt.

Trafvenfelt målade
många gårdsmiljöer i Askersund, som ingen i dag vet vilka gårdar det är.
Det får bli gissningar. En tavla som jag fotograferat har namnet ” Askersundsgård med blommande
äppelträd”. Då förstår ni att det inte
är helt lätt. Men det kanske finns någon
som har järnkoll på alla motiven? Andra
målningar är självklara.
Publicerar några av tavlorna jag plåtat, bara som en liten föraning om vad som
ska komma.

För alla som är intresserade av tavlor så finns det
ännu en chans att se lite annorlunda konst. Det är snart höstmarknad i
Askersund och då brukade finns konst av
alla de slag från ”Fiskargubben” till tavlor med gråtande barn. Tycker
inte om tavlor där barn gråter. Barn ska skratta och vara
glada och inte förnedras i sin sorg på en tavla. Kanske det också finns några tavlor på marknaden med ”Zigenarflickan” och
”Grindslanten”. Själv köpte jag en ”Grindslanten” för 30 kronor vid en loppis,
som jag sedan skänkte till en annan loppis. Hade inte plats för tavlan i lägenheten. Många pratar
nedlåtande om den här typen av tavlor, men det finns gott om ”Fiskargubbar” och ”Grindslanten”,
ute i stugorna. Och då kan de ju inte vara så dåliga.

Själv tänkte jag
nu åka några dagar till Stockholm
och bland annat besöka ”Fotografiska” i närheten av slussen. Där finns
många fina bilder och duktiga
utställare. Och man inte får nog av det så är ett besök i restaurangen på
övervåningen att rekommendera. Utsikten
in mot Stockholm är imponerande. En naturtavla så god som någon. Kanske det
finns andra trevliga utställningar i huvudstaden och då tar det väl någon vecka
innan jag kommer hem.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Tord Asplund visar vad tromben ställde till med på Stjärnsund

Som journalist
fick jag massor av tips på och händelser. En del
tips tyckte jag var mycket märkliga, men vågade aldrig nonchalera det
hela. Det kunde vara riktigt och en
nyhet vill man inte missa. Men ibland
tyckte jag det gick för långt, det kunde inte bara vara sant.

Vid ett tillfälle ringde en person och berättade att
nästan alla träd på Stjärnsund hade
blåst omkull i en tromb som dragit över platsen. Tyckte det var en bra skröna
och förklarade att det var ju tråkigt. Fortsatte sedan mitt arbete på redaktionen, till nästa ringde. Trodde var
en komplott, till en tredje person ringde. Då vågade jag inte sitta kvar på
redaktionen längre.

När jag kom ut till Stjärnsund så kunde jag
konstatera att det inte var någon bluff. Stora delar av träden slottsparken
hade fällts av en tromb. På en gata över 100 meter hade träden ryckts upp med
rötterna eller kluvits som tändstickor. Utmed stranden fanns inte ett träd kvar. Ett träd föll över den
gamla tvättstugan. Efter det lovade jag mej själv att åka på alla tips. Och det
omgående.

Som tur var blev det bara materiella skador. Några
turister fick sina bilar demolerade.
Träden i parken var flera hundra år gamla, men
på några få sekunder blev allt
förstört. Tromben kom utifrån Vättern och in mot Stjärnsund. Några personer som
bodde där berättade att det började bubbla och fräsa, sedan började träden
falla.

Slottet och
byggnaderna däromkring klarade sig helt undan tromben. Byggnaderna till
lantbruket drabbades dock hårt. Tak
försvann och blåste ut i slottsparken. Samma väg gick det med dörrar och
fönster. Allt låg i en enda röra runt
husen.

Det var i augusti 1997 som tromben drog fram över Stjärnsund. I dag är allt i sin ordning
igen. Ingen kan se att det dragit fram en tromb när man besöker platsen. Men
från Strandparken i Askersund märker man skillnaden. Utsikten mot Stjärnsund är
öppen i dag. Tidigare skymde träd vid stranden.

Lägger med
några bilder från Stjärnsund, och
då inte bra från den dag tromben drog fram.

Kronprinsessan Viktoria besökte Stjärnsund för något år sedan i sällskap med mamma, pappa och syskon

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt

Många askersundare har mött honom med en stor hatt
och med en ryggsäck vandrande på stadens gator. Och kanske något har undrat vem
det är. Då kan jag berätta, efter ha haft kontakt från och till med särlingen
Christer Ode-Lundberg. Han bär på ett udda mäniskoöde som är värt att berätta
om. Mest känd har nog för sin många
kluriga insändare i olika ämnen. Han är
också en flitig amtörforskare både
om personer och sin hembygd.
Christer har sitt ursprung i Åmmeberg.

Christer har ibland sänt uppgifter om personer som
han tagit fram genom arkivforskning. Ofta handlar det om udda personer som haft
det knepigt i livet. Christer
känner mycket för sådana
personer. Han själv har inte haft det så
lätt.

-Just nu är jag till freds med livet. Jag har det
bra men det är lite ensamt just nu. Mina
kompisar är på Stenbodagården. Vi brukar träffas i Immanuellskyrkan. Det är missbrukare och kriminella som funnit sin tro. Vi talar
samma språk och känner oss bekräftade. De respekterar min bakgrund, berättar Christer, för mej.

-Det värsta
har varit att folk skapat dåliga rykten om mej. När min älskade mamma blev sjuk och gick bort 1955
fick jag det tufft. Hamnande i ett fosterhem utanför Askersund. Det var inget
fel på det hemmet. Jag var en av dom.

-Efter lumpen kom min trassliga barndom ifatt mej. Det svarta spököket kom
att mala sönder allt självförtroende jag haft. Kom aldrig in i samhället,
beroende på att jag aldrig. Kunde ha en chef över mej. Nerverna pallade inte.
Jag hade ingen familj, ingen kvinna. Allt sket sig, förklarar han.

Christer har under många år ägnat sig åt släktforskning.

-Jag har mina rötter hos ”resandefolket”. Lite
romani talar jag också. Jag skulle vilja vet mera om min bakgrund långt
tillbaka. För mej är det viktigt att
vara den man är och inte göra sig till.
Stöddighet kommer man ingen vart med.

-Mitt häftiga humör har lugnat ner sig. Inget är
svart eller vitt längre. En och annan svordom halkar ur mej fortfarande. Känner
mej lugn. Jag har inte delat missbrukarnas hårda villkor. Om det blir ensamt kan jag gå till Immanuellskyrkan som ligger nära min bostad. Kan gå dit
och jobba i min takt.

-Mitt minne är bra och jag har massor av humor plus
att jag ”känner kvinnorna på pulsen”.
Brås nog lite på min farsa Martin som var en profil i bygden.

Christer tar
fram sin uppgifter på Örebro stadsarkiv.
Där finns det planer på att ordna en
Ode-Lundberg samling med tiden. Han har tagit fram uppgifter som arkivet inte har själva eller haft tid
att ta fram.

Christer tar fram fakta om olika personer. Ofta handlar det om personer som inte haft det helt lätt i livet.

Förhoppningsvis har ni nu fått en liten inblick i Christers
liv. Och när ni träffar på honom så
berätta gamla minnen och historier. Det
gillar han. Christer är en bra lyssnare.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara intressant

Nästan varje dag går jag förbi parksofforna på
Stöökagatan mellan Rådhuset och de tomma
lokalerna vid förre detta Nordiska. Och nästan varje gång är det någon
som undrar varför sofforna placeras som det gjort. Mitt svar har varit att gå
in i Rådhuset och fråga.

Utsikten från sofforna är i dag Rådhusets
lokaler med kontorsfönster och på
motsatta sidan en tom affärslokal. Allt vore
lätt avhjälpt med att svänga sofforna ett halvt varv. Då skulle alla bli
nöjda och blickfånget mycket bättre, mot torget och Lilla Caféet.

Visst kan det tyckas att det hela är en bagatell,
med tanke på allt stort som händer både i stan och i världen. För att inte tala
om vad som händer i OS Men det är de små detaljerna som är viktiga. Jag bara
berättar om frågorna jag fått. Säkert
kommer det hela att lösas och alla blir nöjda. Det hela går att lösa enkelt med lite handkraft.

Kan då vem som helst vända bänkarna ”rätt”? Inte vet
jag vad som händer om man vänder kommunens
parksoffor efter tycke och smak? Som tur är det snart slut på
parksoffesittandet. Men till nästa säsong blir det säkert rätt…

Lägger med några bilder på hur det såg ut en gång i tiden vid
Stöökagatan. Då fanns det inga parksoffor alls på Stöökagatan, så det har trots
allt gått framåt.

Som vanligt har Leif Linus bidraget med några äldre
bilder.

PS! Kommentera gärna. Det skulle vara trevligt