Sedan några år tillbaka har jag blivit mycket bättre
på byggtermer än tidigare. Som exempelvis tvåtum-fyra, tvåtum-tre och för att nu
inte tala om tvåtum-sex. Anledningen till mina förbättra kunskaper är att jag
fotograferat byggen i Askersund under några år. Först det stora skol-och
kulturbygget Sjöängen och nu bostadsrätterna vid Västra Strandparken. Eller om
man inte är så högtidlig, Verkstadstomten.
Ett intressant jobb i en bransch som jag inte följt
från grunden särskilt ofta. Har träffat på massor av trevliga hantverkare som
är villiga att förklara ingående vad de sysslar med. Jag har följt byggprocesser
och tjuvlyssnat på när hygglige byggbasen Magnus vid PEAB pratat med sina
mannar och snappat upp lite av varje när det gäller byggtermer.
Tum-måtten handlar förstås om brädor, plankor och
träreglar, men jag har fortfarande väldigt svårt att se skillnad på storlekar. Och
vilket virke jag skulle ha när det begav sig. Brukade peka på vilken bräda jag
ville ha. Tycker det flesta brädor är ganska lika. Som tur är finns det två trevliga
och hjälpsamma män i Askersund, Göran och Mikael, vid Edlunds, som hjälpte till
så det blev rätt. Sådana butiker med en personlig service ska man vara rädd om.
Men nu var det länge sedan jag behövde
en bräda. Bor sedan några år tillbaka i en
lägenhet och då blir det inte mycket snickrande. Jag ringer vaktmästare Stefan
om det skulle vara något.
På brädgårdar har jag sett att kunderna ofta lyfter
brädorna i luften, blundar med ett öga och kikar med det andra ögat längs
brädan. Tycker det ser lite märkligt ut. Jag har förstått att de vill ha raka
brädor, men jag trodde att alla var raka var när man betalar dyra pengar. Men alla verkar mycket kunniga så det är väl
så det ska vara.
Snart är mitt fotouppdrag klart vid Västra Strandparken
när det gäller PEAB:s bygge av
bostadsrätter vid strandkanten. Lägenheterna ska vara inflyttningsklara i
februari nästa år. Ännu ett bygge har
startat i samma område med en annan byggherre. Nästan alla vill bo vid vattnet
numera.
En av mina bästa egna snickarinsatser skedde under
tvång redan i skolslöjden. Men det blev riktigt bra om jag får säja det själv.
Vi tvingades tillverka en pall under ledning av en allvarlig och petig lärare.
Det här var i början på 50-talet. Pallen håller ännu och används dagligen när
jag sitter och tar på mina skor. Trots allt måste det ha varit en bra lärare.
