Hoppas ni haft en bra midsommarhelg. Björkvallen i Åmmeberg är den stora
festplatsen för midsommarfirande i syd nu för tiden. I år var det storpublik
vid idrottsplatsen. Programledare var Åsa Karlson från Systrarna K. Förr var
det Stjernsund som gällde. Hemvärnet av alla föreningar var arrangörer. Vet
inte varför? Mina personliga minnen är mest från Stjernsund. Jag var ung och
det var fest. Ja, ni vet…
På slottstrappan uppträde storheter som Sven-Bertil
Taube och Moncia Zetterlund. Vi unga var nog mera intresserad av vad som skulle
hända på kvällen när skymningen börja lägga sig över slottsparken och populära Cool
Candys körde igång på dansbanan. Det gick bussar från stan ut till slottet. Bussarna
var fullsatta och turerna dit var nästan lika festliga som själva festen.
Turerna tillbaka till stan var inte så välbesatta. Manfallet var stort. En del
kanske blev trötta under kvällen och blev kvar i parken. ”Ordentlig” som jag är
följde jag med bussen hem istället för att gå från Stjernsund.
Askersund har också haft premiär för ”Sommarmusik i
Askersunds hamn”. Även där var Åsa Karlson och hennes syster Karin
programledare. Tur att Askersund har systrarna K som ställer upp i olika
sammanhang på hemmaplan. Åsa känner jag sedan hon var liten. Hennes pappa Sten
var golfbanekonsulent. Han hade planer för en golfbana i Åmmeberg och det blev
också så. Skulle ta några bilder på Sten med en golfklubba. Men det fanns ett
problem. Åsa ville vara med på alla bilderna. Men med lite list lyckades vi
ändå ta bilderna.
Åsa har berättat för mej att hon hade premiär för
”Sommarstunderna” i hamnen på den gamla scenen. Nu fick hon chansen att göra
samma sak på den nya scenen. Det har varit olika namn på tillställningarna i
hamnen. När Askersunds egen storsångare, Bertil Boo, kom till hamnen var namnet
”Trivselkväll”. Bertil drog alltid storpublik. Halva publiken stannade efter
framträdandet för att tala med honom. De kände honom från hans uppväxt eller
från skolan. Bertil hade inte samma minnen, men han höll god min med för att
inte verka stöddig. Bertil berättade för mej att vid en turné på äldreboenden i
Norrland kom en man fram till honom och tackade. Samtidigt förklarade mannen
att han aldrig trott att skulle få träffa Harry Brandelius i verkligheten.
Bertil tog inte det särskilt hårt.
Ibland kom han in på redaktionen och sjöng ”I en röd
liten stuga” för mej som en vänlig protestsång. När jag växte upp var vår lilla
stuga röd, men farsan gjorde som så många andra. Han spikade på så kallade
”fattiglappar” (vita eternitplattor) för att få upp den rätta värmen i den
dragiga kåken. Bertil tycket det var mycket tråkigt. Det skulle var en röd
liten stuga.
